För att jag kan

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, känns som jag har nån känsla i kroppen som jag inte kan sätta ord på, nån känsla som varierar mellan glädje och nedstämdhet - svårt att förklara.

Tänker mycket på min förestående operation, är beredd på att det kanske inte blir bra, men är samtidigt så otroligt rädd för att jag ska må så dåligt igen som innan stomioperationen. Att jag varje natt är uppe ett flertal gånger med krampande, blödande, smärtsama toabesök som kan ta flera timmar styck, när man väl lägger sig i sängen igen känns det i kroppen både som om man sprungit ett maraton och blivit överkörd av en ångvält, varje morgon blir försenad till jobbet för att jag aldrig blir klar på toa, gå till bussen med en ständigt gnagande oro, sitta på bussen och fundera på vart jag kan hoppa av om jag måste akutskita, ta på sig en binda utifall att jag inte skulle hinna av, alltid kolla så jag har rena trosor samt toapengar och servetter inför ev. toabesök på stan/i skogen, inte kunna gå på promenader för att då vaknar magen, knappt våga sätta sig i en bil av rädsla att skita ner nåns säte, att behöva springa (eller snarare sakta och försiktigt gå, för att inte väcka magen mer) ifrån konsumkön hemåt och ändå inte hinna i tid att när man väl kommer hem från jobbet knappt våga lämna hemmet för man är så mentalt sönderstressad p.g.a skitpanik...

Jag minns det så väl, varenda känsla och jag vill inte dit igen. Jag är klar med det livet, eller bristen därav snarare. Men jag vill verkligen ge IRA en chans, annars kommer jag ångra mig för alltid.


Idag blir det ännu ett litet text styck, är dock varken Kent eller på svenska idag. Nu blir det kontraster, är nämligen en liten bit ur Pinks´s låt "Cuz I can":

I don't give a damn
I don't play your rules I make my own
Tonight
I'll do what I want
Cuz I can


Man får glädjas för varje dag man mår bra, vi är många som vet att det inte är en självklarhet!