TORSDAG

Så, ännu en ny dag. En torsdag, 18 december närmare bestämt.
Nu är det exakt ett år sedan jag blev erbjuden fast jobb här som jag arbetar. Var faktiskt en lite lustig historia som jag tänkte berätta för er.

Jo, jag hade haft vikariat i nästan ett år när min tjänst skulle bli fast istället (personen jag vikarierade för skulle inte komma tillbaka). Jag sökte självklart tjänsten och de intervjuade mig och några till. På förmiddagen den 18 december -07 bad min chef mig komma in på hennes rum. Hon erbjöd mig tjänsten och jag blev självklart glad! Jag tänkte genast att "nu jäklar ska det löneförhandlas". Jag försökte vara tuff och stå på mig, lönen hon erbjöd mig var 500 kronor lägre än det hjag krävde. Jag sa att jag får tänka på saken och hon uppgav att hon måste ha svar senaste vid den arbetsdagens slut.

Till saken hör att jag dagen innan varit i kontakt med mitt sjukhus då jag blivit sämre och sämre, hade 18 toalettbesök föregående dag (17/12-08). Vid lunch den 18 december ringer läkaren från sjukhuset mig och säger att jag måste komma och lägga in mig, nu! Det är det enda de kan göra för mig, enda sättet att försöka stoppa skovet är genom kortison intravenöst. Jag blev helt chockad, hade väl inte riktigt räknat med så snabba ryck. Mitt svar till läkaren blir därför "men jag är ju på jobbet". Du har till kl.14 på dig att komma in säger hon. Oj då, nu blev det snabba ryck! Thaimaten som jag precis köpt var inte längre lika lockande. Jag ringer min mamma och berättar hur det ligger till och hon ska komma och hämta mig på jobbet en halvtimme senare för att köra hem mig så jag kan packa och sedan köra mig till sjukhuset.

Det som dock måste avklaras är samtalet med chefen. Jag går in till lunchrummet, ber min chef om en enskild pratstund och säger att jag tackar ja till jobbet, men att jag tyvärr måste åka in till sjukhuset och lägga in mig, nu. Kände då att det inte längre var läge att försöka löneförhandla. Jag berättar också att jag inte vet hur länge jag kommer bli borta från jobbet. var nämligen så att det var jag och chefen som skulle jobba jul och nyårsveckorna medan de andra tagit semester, så några av mina kollegor fick nu vara utan semester och i stället gå in och jobba i mitt ställe.

Jag blev utskriven från sjukhuset 31 december, alltså på nyårsaftonen och var sedan sjukskriven ett tag. Jag gick dock in och jobbade deltid redan innan sjukskrivningen var slut.

Jag gjorde en hel del insikter vid detta tillfälle. Dels insåg jag att jag inte är oumbärlig på jobbet, världen går inte under för att jag inte är där. Jag förstod också att jag måste tillåta mig att vara sjuk och ta hand om mig själv. På den tiden gick jag till jobbet efter att inte kunnat sova längre en en timme i sträck på natten då jag hela tiden var tvungen att gå på toaletten och sitta där minst en halvtimme med en krampande, blödande mage. Jag gick även om tränade även om min kropp var totalt slut och jag knappt orkade lyfta armarna framför mig. Jag insåg att jag var tvungen att sänka kraven på mig själv och mina prestationer. Men den kanske största insikten jag gjorde var att jag, en enorm operationsmotståndare, nu inte längre hade något val. Jag var tvungen att operera mig, det fanns inte längre någon annan utväg om jag skulle kunna få tillbaka en hyfsad livskvalité.

Den senaste tiden innan inläggningen drog jag mig nämligen för att lämna min lägenhet. Jag var på jobbet och gymmet (där det var nära till toaletten). Jag hade svårigheter att ens gå till affären då mitt toalettbehov uppstod på 2 sekunder och sedan hade jag ungefär lika lång tid på mig att ta mig dit. Jag sov till kl.15 på helgerna för att jag var helt slut efter att arbetat en hel vecka. Sedan lyckades jag resa mig från sängen för att istället lägga mig i soffan.

Så, idag är en lite speciell dag för mig, var nämligen starten på ett nytt kapitel i mitt liv.

Det har hänt en massa i mitt liv senaste året, på flera sätt. Förra julen var jag hemma på permission från sjukhuset, mager och slutkörd, med en droppnål i armen. Förra nyårsafton var jag jättetrött och hade ont i magen. Drack inte en droppe alkohol och gick hem kl. 00.05.

Det som inte har förändrats så mycket är dock att jag fortfarande är den där personen som inte visar hur sjuk jag är. Många i min omgivning vet ingenting och många av de som vet verkar inte förstå alls. Även om man tycker att de borde förstå allvaret efter jag genom gått en operation där man tog bort hela tjocktarmen och fick stomi. Men tror många tänker så att " hon se ju pigg och frisk ut, och den sjuka tarmen är ju borta nu så hon är väl som vem som helst". Det de inte förstår är att kroppen och dess funktioner aldrig blir riktigt densamma efter att du tagit bort en kroppsdel. Och dessutom har jag en påse bajs på magen och det är inte så jäkla kul alltid. Men jag kanske måste gråta och skrika för att de ska fatta. Och om så är fallet så kommer de aldrig att förstå.