Ensamheten i ett nötskal

Att vara så ensam så att man kan ligga död i en lägenhet i sex veckor utan att någon reagerar är ju fruktansvärt tragiskt. Och då tycker inte jag problemet är att de på servicehuset inte uppmärksammat detta, utan att kvinnan i fråga inte kan haft några anhöriga som reagerar på att de ej varit i kontakt med henne på så lång tid.

Sen kan folk säkert tycka att personalen på servicehuset skulle ha märkt detta. Men som det står i artikeln så har faktiskt kvinnan avsagt sig all kontakt med dem och faktum är att de då inte kan tvinga sig på henne. Det är så samhället fungerar! Och det är lite lustigt att folk gnäller över att olika instanser såsom hemtjänst och socialtjänst inte gör något. Men så länge man inte är omyndigförklarad utan enligt lagens mening har rätt att bestämma över sig själv och sitt liv så kan man avsäga sig sådan hjälp så länge det inte är fara för ens eller andras liv. Dessutom har har människor i Sverige ofta en inställning om att de inte ska lägga sig i andras liv men sen så tycker de ändå att inget görs. Är ju lättare för aktörer att agera om de har kännedom om problemet, utan någon kunskap om att folk mår dåligt/super/misshandlar sina barn/fruar/husdjur så är det omöjligt att agera. De är ju inga tankeläsare.

Så samtidigt som de klagar på att ingen spärrar in grannen som super(men ändå anmäler man inte att hjälpbehovet finns) så klagar man på att man inte alltid får göra som man vill utan att man vill ha mer frihet och staten (eller myndighet) ska minsann inte lägga sig i ens liv.

När de gäller andra som stör ens liv, såsom missbrukare, så ska myndigheterna ingripa utan att de (missbrukaren i detta exempel) har något att säga till om - men ens eget liv och vad man gör med det, det ska alla andra ta och skita i!

Jaha ja, ser ni dubbelmoralen i detta, någon?