Kanske var det ett moln, men i dina ögon blev himlen grå. Mina ser i syne, för det var väl inte en tår?

Tänkte berätta lite om min sjukdomshistoria, ska försöka ta det så kort som det är möjligt. Vet att det är lätt att ha timlånga utläggningar, men som sagt: ska försöka hålla ner mängden text så mycket som möjligt. Så får man hellre fråga om det är något ytterligare man undrar.

Min sjukdomstid

År 2001, vid 20 års ålder, började jag plötsligt få problem med magen. Det kom plötsligt och problemen eskalerade snabbt. När jag dagligen hade ett flertal blodiga diarréer så insåg jag att jag var tvungen att söka läkarvård. Jag hade tur då läkaren som jag träffade på vårdcentralen genast remitterade mig för en mer grundlig undersökning och uppmanade mig att sätta mig på akuten för att få den gjord med en gång. Att den första kontakten med vården leder till rätt hjälp, har jag förstått i samtal med andra, är långt i från en självklarhet.

Jag tänker inte babbla på om vart enda steg som tagits under mina år med Ulcerös kolit, dels för att det skulle ta alldeles för lång tid och ingen skulle orka läsa det. Dels för att jag nog har svårt för att redogöra exakt hur när och var saker har skett. Det är ju ändå sju år vi talar om, dessutom så har jag förträngt jobbiga saker och så har man tidvis varit såpass sjuk att man inte haft förmåga att minnas riktigt.

Men summan av kardemumman är i alla fall att vintern 2007 insåg både jag och min läkare att operation var ett måste. Jag hade då varit mer eller mindre ständigt sjuk, inga mediciner eller behandlingar hjälpte och jag åt på tok för mycket kortison. Dessutom var jag helt slutkörd, både fysiskt och psykiskt. Tarmen var ständigt inflammerad, jag var alltid trött och kroppen och främst ansiktet var svullet av all kortison jag åt. Så här hade det varit ett tag, men det som förändrades sista tiden var att jag låtit sjukdomen påverka min livsföring - något som jag vägrat innan. Tidigare spelade det ingen roll att jag var sjuk, jag var med på allt, resor, fester o.s.v och alltid med ett leende på läpparna. Men nu orkade jag inte detta längre. Efter att i flera år levt med en ständig stress över att hinna till toaletten eller ej, att alltid ha koll på var närmaste toalett var, ständigt gå med en 5 krona i fickan för att kunna komma in på offentliga toaletter och ha en packe näsdukar i väska om toapappret var slut, att knappt våga sätta sig i en buss eller bil av rädsla att behöva gå på toaletten så var jag totalt SLUT! Jag höll mig istället hemma i min lägenhet. För första gången någonsin sa jag nej, på grund av magen, till mina kompisar när de frågade om jag skulle med ut på krogen. Jag som alltid varit den man kan räkna med i alla lägen när det är roligheter inplanerat.

Nog om det, i vilket fall så togs beslutet att en operation var enda möjligheten för mig att få ett drägligt liv. Jag vill förtydliga att jag alltid varit en extrem operationsmotståndare och att jag planerat att aldrig låta dem sätta kniven i mig och operera stomi. När jag var på läkarebesök på medicinmottagningen i alla dessa år så kastade jag alltid ett ont öga mot kirurgmottagningen - dit skulle jag minsann inte! Men som sagt - nu fanns det inga andra alternativ och jag sattes upp på kö för operation...

"Kanske har jag ett skal, ett hårt oigenomträngligt skalbaggeskal "