Satt hela förmiddagen på vårdcentralen för att få träffa en läkare angående mina ögon. När det väl var min tur så fick jag träffa den idiotläkaren som lyckades helt missa min lunginflammation flera gånger, kände verkligen att jag hade ett ENORMT förtroende för honom, eller inte...
Han såg fundersam ut när jag sa varför jag var där, att min optiker sagt att nåt förkylningsvirus satt sig på hornhinnan. Han undrade varför jag inte remitterades till en ögonläkare och jag förklarade att det skulle jag göra, men då det tar sån tid var tanken att uppsöka läkare för att få någon sorts behandling för detta. Han kolla de mina ögon men kunde minsann inte se något fel, sedan funderade han på vad för sorts behandling det kan ha varit min optiker menade. Han nämnde några olika, men jag sa det att det nog är bäst att låta bli att behandla om han inte vet vad felet är. Han tyckte sen att det var dåligt av min optiker att hänvisa mig dit, jag förklarar för honom att det inte var hon utan sjukhuset som hänvisat mig till vårdcentralen. Han upprepar igen att optikern borde veta att jag ska söka mig till en ögonläkare istället, jag säger då att hon har skickat en remiss men då det tar tid var tanken att en annan läkare kunde sätta in en svagare behandling så länge. Han menar att ja ja, men detta kanske optikern kan lära sig något av (att hon gjort fel menade han). Då frågade jag honom om han kände igen mig. Ja, sa han, men mindes inte var jag sökt för. Jag sa att han vid första besöket sagt att jag hade problem med en led i ryggen och vid andra besöket skrev ut penicillin utan nån sorts diagnos och då missat den lunginflammationen och vätskan i lungsäcken som jag hade, och fortfarande inte är helt frisk från. Det var ju tur att det inte var värre sa han.
Svensk sjukvård -på egen risk?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej! Lite ot för detta inlägget men tänkte fråga dig. Jag är också ileostomiopererad & jag bara längtar efter att få börja träna! Har du någon aning om hur länge man bör vänta efter op? Gått 6 veckor för mig nu, känner att gymmet står å väntar på mig. Lyssnar inte så mycket på min doktor då det känns som de vill att jag ska vara alldeles för försiktig, jag har ju så mycket energi som jag behöver bli av med å de räcker inte att promenera :/
HEj Pernilla!
Hoppas du ser svaret här.
Jag väntade 4 månader med gymmet, men det berodde mkt på att jag först hade väldigt ont i ryggen å hade problem med att ens gå långa sträckor å sen så blev jag nykär. MEn lyssna på din kropp, tror mnan själv känner vad man orkar. Det man ska vara försiktig med är ju risken för bråck. Det jag dock gjorde efter ca 5 veckor var simma lite, det var sommar och jag badade och simmade i en utomhuspool.
Vet inte om du blev ngt klokare, men du bör nog bygga upp din kropp igen gradvis, gå ut lugnt med träningen och öka succesivt.
Tack för svaret! Ja alltså jag tänkte väl inte direkt någon styrketräning med vikter å så, utan mer lättare på motionscykel osv. Tänkte köpa 3 månaders kort å börja lite lätt å öka succesivt precis som du sa. Känna efter. Är det för tidigt så säger ju kroppen ifrån, det är väl bara att prova sig fram.
Att promenera känns som en bagatell just nu å det känns inte som 'bara' promenader ger mig något.
Urs på denna läkare!! Grr!
Det är han som ska inse att han inte kan nått, och försöker putta över problemen han inte lyckas ta hand om på andra. Utan att han inser det själv. Honom borde man ju anmäla.
Kramar till dig vännen!
Pernilla:
Det tycker jag låter som en bra grej, du känner ju själv vad din kropp orkar, det kan ingen annan känan för dig. Det enda man ska vara försiktigt med är ju som sagt att belasta magmusklerna för mycket, men samtidigt måste man ju faktiskt börja någonstans. Och som sagt, man får börja lugnt och se hur det känns och utveckla det där ifrån!
Hoppas det går bra för dig med fortsatt tränign!
Skicka en kommentar