Operation nr.3 - liten sammanfattning

Så vad hände denna gången kan man ju undra? Som några av er vet så har jag sedan senaste operationen i våras (problemet hade ju i och för sig uppstått någon gång redan efter den första) varit inneliggande på sjukhus ett antal gånger detta år på grund av stopp/halvstopp i magen. Allt detta har ju berott på att jag har massa sammanväxtningar från de tidigare operationerna. Läkarna sa till mig direkt efter andra operationen att de såg att jag hade mycket sammanväxtningar redan efter den första, och när magen läkte efter den andra så blev det självklart fler. Dessa har ställt till problem vid flera tillfällen, men problem har vid de tidigare tillfällena lyckats gå över av sig självt. I somras låg jag inne i över en vecka då de helst inte vill behöva operera mig igen. Skillnaden på den och denna gången var väl dock att nu var det helt totalt jäkla stopp, och eftersom problemen varit så många under året fanns det inte så mycket att vänta på.

Allt började i natten till lördag (19 dec), dom flera gånger förut så vaknade jag med magont. Vissa av dessa har lett till att jag hamnat på sjukhus, vissa gånger har jag vänt halvvägs på väg till sjukhuset och vissa gånger har det gått över av sig självt hemma. Jag tyckte inte att det var så farligt och trodde verkligen inte att det skulle gå som det gjorde. Då jag lever ensam och inte har någon hemtelefon är min mobil enda sättet att kontakta andra, när jag då fick ont så var jag självklart noga med att se till att jag hade batteritid kvar. Då mobilen nästan var urladda så satte jag den på laddning, när jag vaknade tidigt på lördag morgon med smärtor och märker att mobilen inte laddar, utan att jag bara får något konstigt felmeddelande blir jag nervös. Skräckupplevelsen från i somras då jag låg i fosterställning på hallgolvet, oförmögen att röra mig och tvungen att ringa ambulans, dök upp i huvudet. För att inte bli isolerad hemma utan att kunna kalla på hjälp så ringde jag mamma. Som alltid när jag ringer vid konstiga tider på dygnet så blev hon nervös. Det hördes med en gång på rösten. Jag lugnade henne och sa "vi behöver inte åka till sjukhuset, men kan du hämta mig så jag får komma hem till dig?" och förklarade situationen med mobilen. Så jag åkte till mamma vid kl.06, försökte sova, vilket inte alls gick, hade allt för ont. När jag vid kl.08 började kräkas så blev jag rädd. Inte för att jag kräktes, för det har jag ju gjort förr vid stopp och det är väl inget jättegott tecken men det brukar ju i alla fall lätta magontet lite för ett tag. Skillnaden nu var dock att jag inte fick upp någon "mat", det kom bara upp galla från första stund. Detta trots att jag vet att det fanns gott om mat i magen då jag på fredagskvällen ätit en stor portion thaimat.

Efter att kräkts en stund så sa jag till mor att det var dags att åka in, vilket vi gjorde. Kräkningarna fortsatte och på sjukhuset tog de hand om mig snabbt, så som de alltid gör när man kommer in med denna åkomma (det är i alla fall den erfarenhet jag har). Två timmar tog det för prover, träffa läkare, smärtlindring, röntgen och beslut om inläggning.

Väl på sjukhuset blev inget bättre, smärtorna var kvar, jag fortsatte kräkas. Kunde inte dricka kontrastvätskan för den kom upp med en gång. En kontraströntgen var dock tvungen att göras för att se hur och vart problemet var. Och enda alternativet för att få i sig vätskan, när man inte kan dricka den, är att sätta en sond i näsan ner i hals till magsäcken. Detta är sedan tidigare det absolut värsta jag vet! Det fanns dock inget alternativ, även om de självklart inte kunde tvinga mig, jag vet ju att röntgen måste göras. De gav mig i alla fall lite lugnande för att se om det kunde hjälpa till, och två jättegulliga sköterskor gjorde sitt bästa för att sätta den på snällaste sätt. Och det gick faktiskt förvånansvärt bra! Sonden skavde inte så mycket i näsa och hals som den gjort tidigare heller. Så då var det dags att få ner kontrasten i sonden, och följa den hela vägen med röntgenundersökningar från kväll till morgon. Vet inte om jag fick reda på exakt vad de kom fram till genom röntgen, klart var i alla fall att det inte fanns något alternativ än operation. På söndagen berättade de hur det låg till och jag blev självklart inte det minsta förvånad. De önskade dock att avvakta med operation till måndagen om det var möjligt, istället för att ta den på söndagskvällen då personalen var trött. Och då tillståndet inte förvärrades så gick det att vänta. Så operation blev det alltså måndagen 21 december.

Återhämtningen har varit förvånatsvärt snabb, vilket både jag och sjukhuspersonalen tyckt. Visst, denna operationen var inte lika stor som de andra två jag gjort, men man har ju trots allt öppnat buken på mig. Kanske jag som är förvånade att min kropp, för en gång skull, faktiskt samarbetar och att saker och ting fungerar så bra som det faktiskt kan! På natten efter operationen var jag uppe på benen för första gången då jag gick på toaletten. De andra operationerna har jag inte kunnat ställa mig upp på en vecka. Så på julafton, 3 dagar efter operation, lämnade jag sjukhuset och åkte hem. Tror kanske inte jag åkt hem så fort om jag inte varit med om detta förr, är liksom inget nytt detta för mig. Jag tycker återhämtningen går framåt varje dag och orken och rörligheten blir något bättre hela tiden.

Smärtorna är ok, har varit med om så mycket värre. Och så länge det bara handlar om att de skurit mig i magen så klarar jag det. Valde att ta minsta möjliga smärtlindring efter operationen då de medlen har en förmåga att "stanna upp" magens arbete vilket i sig kan skapa problem.

Nu ser jag framåt, med hopp om livet! Men kan tillägga att jag är sjukt irriterad att för andra gången i år få en lång period då jag inte kan träna. Tre månaders träningsförbud är vad jag tidigare hört gäller efter operationerna, och då är det ju mars! Jag kommer bli tokig om jag inte får träna och röra på mig. Har ju varit i gång sedan augusti nu och det blir som ett gift! Jag mår så bra både fysiskt och psykiskt av det. Träning är ju en livsstil för mig! Men men, är bara till att bita i det sura äpplet och hoppas att denna operationen inte skapa massa nya sammaväxtningar som ställer till nya problem för mig!