Så var det dags igen...

...inläggning på sjukhus för sjätte gången i år.

Kände nästan hela söndagen att magen var lite konstig, kändes som om det var massa luft som bråkade i den. När jag sedan vid sjutiden på kvällen sitter på operan och tittar på en musikal så tycker jag att det börjar göra ont i magen, på sidan, där jag har haft ont i samband med stopp. Kan ju bli så ibland och i regel brukar det ju släppa ganska fort. Har ju varit på väg in till sjukhuset ett par gånger de senaste veckorna men vänt halvvägs då smärtan förvunnit.

Jag lämnade i alla fall föreställningen och gick in på toaletten för att försöka få upp all luft (den vill gärna uppåt på mig). Blev en jäkla massa långa rejäla rapningar, men trots detta fick jag mer och mer ont. Ringde till slut min mamma och bad henne hämta mig då jag kände att jag inte kunde ta mig hem på bussen i det skick jag var. Under tiden jag väntade på mamma så förvärrades smärtan ytterligare och när hon kom fick jag be henne köra mig in till akuten.

Hade så ont, gick dubbelvikt och utanför akuten spydde jag. Jag vacklade fram själv medan mamma parkerade bilen. Gick förbi ambulansintaget och när de såg mig där så öppnade de dörrarna där istället och tog mig rakt in på akuten. De såg uppenbarligen att jag inte var i särskilt bra skick. Sedan gick det rätt fort. Cirka två timmar efter att jag kom till akuten hade tagit blodprov, gett smärtstillande (oxynorm), satt dropp, skickat mig på en CT röntgen och kört upp mig på en avdelning. Magontet hade dock gått över när jag gjorde röntgen och kommit upp på avdelningen. Men var väl lika bra och stanna över natten när jag ändå var där, visste ju inte om det skulle komma tillbaka. Skrevs ut på förmiddagen, mådde som sagt bra igen. Jag är så otroligt glad att det gick över av sig självt, vet ju att det annars fanns risk att de skulle varit tvungna att operera mig denna gång.

Och trots att det var överfullt på akuten (var både fullmåne och fotbollsfinal), fanns inte ens några lediga droppställningar, så gick det oerhört fort. Tror i och för sig att det faktum att jag skrev av smärta skyndade på. Har ju annars ofta en tendens att se alldeles för frisk ut.

Något som dock känns ledsamt är att kärlen i mina armar är helt körda. Hade ju CVK på slutet på förra inläggningen (i juli) för att det inte gick att sticka mig längre, men hoppades att armarna skulle fungerar eftersom jag inte blivit stucken sedan dess. Sköterskan försökte en gång i varje arm och det gick inte alls. Kärlen är så slitna och ärrade efter allt så han fick sätta droppet i foten till slut...kul att vara 28 år och sönderstucken...