Det är lite speciellt att leva med ett dolt handikapp. Då jag oftast (nu för tiden särskilt) mår bra och framför allt ser frisk ut, så förutsätter ju alla som inte vet hur det ligger till (i och för sig även vissa av dem som vet) att man är frisk och att ens kropp fungerar som alla andras.
Så är det ju dock inte! Jag må se frisk ut, men det är inte samma sak som att vara frisk! å ena sidan är jag glad att man inte ser/har sett lika sjuk ut som man varit, för fan va man hade sett ut! Å andra sidan så känns det nästan som om människor runt omkring hade förstått på ett annat sätt.
I söndags när jag var på operan stod jag i kö till handikapptoaletten. Det var (utåt sett) ingen som var handikappad i kön. Magen kändes orolig och det kändes mer och mer bråttom, ville dock helst inte be om att få gå före. När jag var längst fram i kön, och jag började känna att jag nog skulle hinna in på toaletten utan att en olycka skulle ske så kom det en gammal dam med rullator i sällskap med sin dotter(?). Självklart skulle de få gå före, men jag kände att jag nog inte skulle klara och vänta längre. Försökte förklara för dottern om att jag verkligen behövde toaletten fort, visade kortet som jag fick från ILCO med handikappsymbolen, är dock inte säker på om hon förstod vad jag försökte förklara.
Gick i alla fall in på toaletten och var ut igen ganska snabbt. Då säger kvinnan som står efter mig i kön, men hög röst, till damen med rullatorn att hon självklart får gå före. Det kanske inte var så, men kändes som om det var ett sätt att visa på hur dålig stil det var av mig att inte göra detsamma. Kändes som om jag i den situationen att det faktiskt skulle synas på mitt yttre att jag faktiskt är sjuk, att jag har ett dolt handikapp och att jag några timmar senare låg på akuten i smärtor och fick narkotika klassade läkemedel för att hjälpa mig med dem.
Så är det ju dock inte! Jag må se frisk ut, men det är inte samma sak som att vara frisk! å ena sidan är jag glad att man inte ser/har sett lika sjuk ut som man varit, för fan va man hade sett ut! Å andra sidan så känns det nästan som om människor runt omkring hade förstått på ett annat sätt.
I söndags när jag var på operan stod jag i kö till handikapptoaletten. Det var (utåt sett) ingen som var handikappad i kön. Magen kändes orolig och det kändes mer och mer bråttom, ville dock helst inte be om att få gå före. När jag var längst fram i kön, och jag började känna att jag nog skulle hinna in på toaletten utan att en olycka skulle ske så kom det en gammal dam med rullator i sällskap med sin dotter(?). Självklart skulle de få gå före, men jag kände att jag nog inte skulle klara och vänta längre. Försökte förklara för dottern om att jag verkligen behövde toaletten fort, visade kortet som jag fick från ILCO med handikappsymbolen, är dock inte säker på om hon förstod vad jag försökte förklara.
Gick i alla fall in på toaletten och var ut igen ganska snabbt. Då säger kvinnan som står efter mig i kön, men hög röst, till damen med rullatorn att hon självklart får gå före. Det kanske inte var så, men kändes som om det var ett sätt att visa på hur dålig stil det var av mig att inte göra detsamma. Kändes som om jag i den situationen att det faktiskt skulle synas på mitt yttre att jag faktiskt är sjuk, att jag har ett dolt handikapp och att jag några timmar senare låg på akuten i smärtor och fick narkotika klassade läkemedel för att hjälpa mig med dem.
2 kommentarer:
Hej vännen!
Hur mår du idag och nu? gick smärtorna över och hitta ni någon orsak?
Jag önskade att det fanns mer förståelse i samhället.
Du visade ju och förklarade ju till och med att du var handikappad, man ska inte behöva känna att man nåste förklara sig.
Inte behöva känna sig dum.
Så mycket man önskar.
Har du funderat på att skriva om detta i tex forumet på ILCOs ny fina hemsida?!
Massa kramar
Ja det är ju så med oss med magsjukdomar... Det syns ju inte att vi är sjuka. Ibland skulle man vilja ha en skylt i pannan. Fast det hade väl inte hjälpt ändå, med tanke på att du hade en skylt...!
Skicka en kommentar