Utan tjocktarm...

Inser ibland att mina nära och kära, alltså min familj och mina närmaste vänner inte har en aning om hur det är att vara jag, att leva utan tjocktarm. Jag vet att det inte syns utåt att jag är sjuk men ibland tror jag att de har större insikt än vad de har. Kan tycka att det är lite jobbigt, för orkar inte alltid förklara, om och om igen... Ingen är ju mer trött på mitt handikapp än vad jag är.

Jag kan inte bara göra saker hur som helst, åka vart som helst, vara var som helst, sova var som helst...funkar inte så. Måste alltid veta att det finns tillgång till toalett och vet jag inte det så drar jag mig hellre undan. Situationer då jag inte vet hur det kommer bli med sådant blir enormt stora för mig, och jag blir väldigt stressad. Jag orkar inte heller tjata och fråga om sådant för jag är så trött på att min kropp inte fungerar som jag vill. Och jag blir även trött på att ständigt behöva förklara mig och påminna folk omkring mig. Så jag låter hellre bli, vill inte vara den som förstör det roliga genom att mitt i säga att, näää det där kan jag ju inte göra, eller åka ut med en båt? Näää det funkar inte för mig. Vill ju inte förstöra för de andra eller göra någon besviken, så det är bättre att låta bli.

Jag är öppen med mitt handikapp och mina operationer. Men samtidigt betyder inte det att jag känner för att beskriva mina toalettvanor för människor jag inte känner, behöva förklara varför jag inte kan göra det, eller varför jag inte vill ligga längst bort på stranden... Om man bara kunde få ha en normalt fungerande kropp.

Fortfarande så blir familj och vänner förvånade när jag förklarar hur delar av min vardag är, att det inte är konstigt för mig att gå på toa fyra gånger på en natt. Att jag inte kan åka och tälta då jag måste ha mycket närmare än så till en toa. Att jag mår dåligt och blir stressad inför en lång bilresa, att jag inte vågar åka båt eller åka ut till någon mysig ö. Att jag måste alltid veta vart finns närmaste toalett, och hur snabbt kan jag ta mig dit?

Om alla mina nära och kära kunde leva med min mage ett dygn, så jag slapp försöka förklara...