Tiden får utvisa...

...vad som är menat och inte.

Igår fick jag äntligen prata med dig, en hel timme. Vi hade antagligen kunnat prata ännu längre, men i dagsläget finns det inte så mycket mer att säga än vad som sades. Det är som det är, och på något sätt är det nog rätt. Synd bara att vi inte är på samma sida i boken, eller ens samma kapitel. Men kanske, bara kanske, så kommer vi dit.

Jag inser hur jäkla klok jag egentligen är när jag från första stund annat att vi just skulle hamna här. Men med facit i hand så hade jag nog inte agerat annorlunda ändå, vi har tidigare försökt, men inte klarat att hålla oss i från varann. Vi får väl se om det går bättre denna gång. Jag hoppas det, för du behöver tid, tid att tänka, tid att känna, tid att vara. Vara själv, vara dig och hitta dig själv igen. Jag förstår det och jag tycker det är sunt. Men gör ändå ont tyvärr.

En dag så kanske det känns rätt igen, eller snarare blir rätt, för det var det trots aldrig. Man kan inte påbörja något bra innan man avslutat det man redan håller på med. En sak i taget.

Nu blir det noll kontakt, vilket fortfarande känns lika jobbigt, men ändå lite lättare efter att få pratat med dig. Ja, jag förstår om jag verkar velig och otydlig. Men jag står mitt i en storm av dubbla känslor. Eller snarare, ett krig mellan förnuft och hjärta. Men mitt i allt detta så vill jag dig väl, jag vill att du ska må bra, vad det nu innebär. Minns den dagen då jag var så ledsen då en klient dött, och du sa till mig att jag har ett stort hjärta, det var fint sagt av dig. Och jag tror nog du har rätt.

Ser fram emot slutet av månaden då vi ska höras av igen. Tills dess behöver vi båda, både du och jag, tänka och känna efter.

Saknar dig än finaste