Vissa stunder mår jag bra, känner mig ganska tillfreds och tycker inte att det är särskilt jobbigt att det blivit såhär. Andra stunder så känner jag bara tomhet, saknad och är ledsen...
Gör ont i hjärtat att inte alls veta hur du tänker, känner och resonerar. Vill egentligen lägga all min energi på att gå vidare, ta mig framåt, men det är svårt. För hoppet tar mycket av min energi och hoppet har jag svårt att bli av med. Det håller sig envist fast vid mig, även om min hjärna försöker skjuta bort det. Att hoppet är det sista som dör är otroligt sant. Jag önskar bara att du kunde ta och döda det om det finns där helt i onödan.
Ibland kan det vara svårt att vara helt ärligt mot någon om man vet att ärligheten orsaker smärta och tårar. Dock brukar ärligheten spara tårar och smärta på lång sikt. För vem vill klamra sig fast vid något som inte längre finns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar