tisdag 1 februari 2011

Det kändes så rätt, men var tydligen fel...

Känns som om jag aldrig får vara riktig lycklig, det är tydligen aldrig min tur - på riktigt! Vet inte om jag kommer orka att än en gång släppa ner garden, låta någon komma nära och riskera att bli sårad,igen Det gör för ont, och jag är för skadad.

Jag förstår inte vad som hände, att saker kunde förändras så otroligt fort. Trodde ju du kände lika starkt som jag gjorde.

Inatt sov jag max 2 timmar, alla minnen gick igenom min hjärna - 6 månaders minnen, mestadels underbara minnen. Önskar att jag bara kunde glömma dem, och inte hjälper det att varenda kvadratmeter av mitt hem är en ständig påminnelse av dig.

Efter 6 månaders slit och uppochnedgång såg det äntligen ut som vi skulle få lite medvind på riktigt, så blir det så här. Kanske vore det annorlunda om fredagen aldrig hänt, eller så hade det bara skjutit detta på framtiden. Även om jag förstår att du mår dåligt över att verkligheten kommit ikapp dig, så har jag svårt att förstå att allt vi haft bara försvann. Var allt bara en lögn, ett skådespel, en önskedröm?

Kanske skulle ta och söka den där utbildningen i Stockholm i alla fall... Ta mina katter och flytta härifrån. En nystart. Livet kan ju inte bli sämre där än vad det blir här...

Saknar dig oerhört och det gör fruktansvärt ont...

FAN FAN FAN!

2 kommentarer:

Unknown sa...

Men gumman!!! Sänder dig en massa hjärteplåster :-) KRAMAR

Anonym sa...

VA VAD ÄR NU DET HÄR!!

skickar massa med mycket tankar,varma filtar och många långa kramar och hålla om..

/v