...dagen som allt känns helt outhärligt.
Har en stor klump av gråt i halsen, som jag gör mitt bästa att hålla emot. Känner klumpen rent fysiskt och det gör ont nere i strupen att hålla tillbaka den. Men vill inte gråta mer, orkar inte gråta mer. Vill inte vara ledsen, vill tro att allt löser sig.
Denna natten lyckades jag i alla fall sova. Kändes dock jäkligt konstigt att somna utan att skicka dig ett godnatt sms, en vana som har blivit otroligt stark. Varje minut är en ständig kamp att inte höra av mig. Har så svårt att förstå vart allt det fina tog vägen? I morse trodde jag för en sekund att allt var som vanligt, att allt var som det ska, men sen kom jag ihåg att så är det inte.
Hatar att du har en sådan makt över mig, en makt att göra mig lycklig eller som nu, väldigt ledsen. Just nu känns allt åt helvete, hela livet. Ingenting spelar någon roll. Har inte lust med något och bryr mig inte om någon, förutom dig.
Märker att jag är extremt känsligt, jag tolkar allt som kan tolkas, negativt. Jag blir ledsen och arg för minsta lilla.
Jag mår illa av att höra folk skratta och skulle bara vilja skrika åt dem att hålla käften, att de kan dra åt helvete! Vad fan finns det att skratta åt?
Till råga på allt ska jag på en begravning idag, fan kommer ju gråta halvt ihjäl mig. Hur ska jag kunna hålla tillbaka tårarna när jag kommer vara i en kyrka full av ledsna människor. Samt då detta, precis som allt annat påminner om dig då det var du som tröstade mig när jag fick veta att hon dött.
Hur fan kan något så fint bara försvinna?
