I´ll keep on fighting!

När jag tänker på allt som jag gått igenom i mina hittills levda 30 år så känns det som att sådant som jag tar igenom mig nu borde vara "a piece of cake".

- Att förlora sin pappa som 15-åring
- Mammas cancerdiagnos
- Andra nära & kära samt husdjur som gått bort
- Insjuknandet i Ulcerös kolit som 20 åring, en gradvis sjukare och sjukare tarm som efter en väldig massa mediciner, sjukhusbesök/inläggningar och en knäckt kämpar-anda ledde till ileostomioperation som 27 åring - vilket var det jag hade fasat i 7 års tid. Ett år med ileostomi då jag försökte acceptera min kropp och stomin, komplikationer efter operationen osv. Ett år senare ny operation och ytterligare ärr på min kropp. Fortsatt komplikationer, 7 sjukhusinläggningar under år 2009, ett psyke som tog extremt mycket stryk och en kropp som bara motarbetade mig. Ny operation december 2009 som rättade till komplikationerna, och jag har sedan dess inte varit på sjukhus. En enorm lättnad samtidigt som jag aldrig kommer att försonas med att min kropp ej fungerar som de allra flestas gör. Jag ser frisk ut på utsidan, men ibland önskar jag att alla runt omkring mig fick leva ett dygn med min mage för att förstå hur det faktiskt är. Inte för att jag vill att nån ska tycka synd om mig, men för att man ska förstå att jag kämpar med fler saker än de som syns eller är aktuella just nu. Det finns mycket i mig, mycket sorg och ilska över alla orättvishet! Jag hatar att min jäkla sjukdom ska begränsa mig så varje dag.

Och det är väl kanske det som allt handlar om. Även om jag självklart är ledsen av en viss specifik anledning just nu, så blir allt så mycket värre när man går runt med så mycket sorg som jag gör. Det krävs så lite för att väcka så mycket till liv. Mitt glas är aldrig tomt, med all skit jag hittills upplevt så krävs det tyvärr inte så mycket för att det ska rinna över. Jag behöver en motvikt, jag behöver medgångar. Ordentliga medgångar som gör skillnad!

Jag är stark och jag kämpar vidare!