Så var man då utan stomi, har faktiskt knappt tänkt på det. Fungerade ju väldigt bra för mig med stomi, mådde kanon, rent fysiskt. Så som jag levt sedan operationen, d.v.s mest på sjukhus och hemma i min lägenhet är ju ett leverne som inte gjort så jag märkt nån direkt skillnad. Skillnaden kommer ju främst bli när jag möter sådana situationer då jag stört mig på stomin, när jag inte kunnat ha vilka kläder jag vill eller i intima situationer. Samtidigt kan jag erkänna att jag saknar stomin, den var en otrolig trygghet. Var idag iväg på en kort promenad till affären för att hämta ett paket från H&M, hade min underbar vän Therese med mig och vi köpte var sin glass. Satte oss i solen och åt på våra glassar, men jag kunde inte slappna av riktigt p.g.a rädsla att behöva gå på toa. Som ni som är/har varit i liknade situationer vet så är det inte så gott om offentliga toaletter, och när behovet väl uppstår så kan det vara bråttom!
Vet inte exkat hur många gånger per dygn jag går på toa, ska egentligen föra ett schema över detta hade jag tänkt, men har slarvar lite. Är i vilket fall mycket bättre än i början av veckan då jag gick typ 2 gånger/timme - även på natten. Visa gånger är det visserligen bara luft (ja, den kan ju komma den vägen den med nu), men det är lite svårt att känna innan om det bara är luft eller ej.
De första dagarna efter operationen kände jag många gånger efter min påse, är ju så van att den är där på min mage. Senast idag så tänkte jag, när det mullrade till i magen, att det strax nog skulle komma ut i stomin (man känner ju ibland när det kommer ut) men så kom jag på att den är ju inte kvar och att jag nog skulle vara uppmärksam ifall jag behövde gå på toa.
Jag mår bättre än vad jag hade vågat tro att jag skulle så här tidigt, har inga direkta smärtor och toabesöken är färre än jag vågat tro (men så är man ju van från sin tid med ulcerös kolit skov). Kände dock när jag gick till affären förut att man är rätt öm i magen när man går, stegen blir väldigt korta och när man sätter ner foten känner man det i magen, Det som känns jobbigast är dock om jag inte vet om och hur länge jag kan hålla mig om jag behöver gå på toa, men det är väl något man får träna upp igen antar jag. Läkaren sa ju att det kan ta flera månader innan man når önskat resultat. Så jag kämpar på, och hoppas på det bästa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej vännen!
Skönt att det är bättre än du vågat tro.
Förstår att det är mycket frågor nu, hittat bloggar eller andra som gjort IRA som du kan dela erfarenheter med?
Hoppas du känner dig tryggare och bekväm med din sitvuvation snart!
Massor av kramar till dig min vän!
Det är härligt att läsa! Fortsätt kämpa på och hoppet är det sista som överger en! ;) Det kommer bli kanonbra tror jag.
Måste vara konstigt att ha blivit av med påsen. Och som du säger, man känner minsta tarmrörelse och ljud och vet vad som kommer hända. Nu blir det något nytt för dig att lära sig.
Jag slogs faktiskt av tanken igår att vad snabbt man anpassar sig. Numera känns påsen så naturlig för mig och jag skulle nog inte vilja vara utan den i dagsläget. Trots att jag inte mår 100 så är det en trygghet att veta att jag inte behöver leta toaletter OCKSÅ. Det räcker liksom med de andra besvären. Så på så vis har det ju blivit bra, men bra är ju att ta i. Men man får kämpa vidare som sagt..
Då är det snart dags att prova jeans? ;)
Ha en trevlig helg och ta hand om dig! Kramar
Skicka en kommentar