Söndag 27 februari 2011

Om 15 dagar åker jag till Thailand!!! Tror inte jag förstått att det är sant, att jag faktiskt ska dit igen. Jag längar så jäkla mycket, kommer bli så underbart och välbehövligt. Jag mår bättre nu, men känns som om jag kommer att komma hem som en ny, lyckligare människa!

Fredag 18 februari 2011

Träningen går rätt bra nu, känns som om det är den som håller mig uppe någorlunda. Kroppen var dock ganska seg söndag-tisdag. I onsdags var det vilodag men igår tränade jag igen. Trött som sjutton när jag åkte hem från jobbet, men köpte en celisus på gymmet och hoppade in och skakade allt jag äger och har på Zumban och då kom energin till mig ordentligt. Zumba är kul, ganska varmt, men inte särskilt fysiskt jobbigt så kände mig inte alls färdigtränad efter det passet. Mötte en gammal vän som skulle köra MRL (mage, rumpa, lår) efteråt så hoppade på det passet också. Inte direkt något jobbigt pass heller, men var ganska mycket step i lugn fart vilket var lite småkul för var länge sedan jag körde step. Skulle egentligen tränat combat efter zumban men passet var tyvärr inställt. I vilket fall, kände mig inte riktigt nöjd efter mrl heller. Var lite trött i hjärnan då det där med att dansa och köra step inte riktigt är naturligt för mig, så hjärnan får jobba en del, men kropp kändes fortfarande ganska pigg. Så blev ett kort benpass i gymmet (benpress, knäböj och nån rumpövning) sen skrek kroppen efter mat så var bara till att ta sig hem. Känns skönt att efter några dagars svacka känna att kroppen är med mig igen.

Fredag idag, och väldigt oklara planer för helgen. Jag och Therese skulle egentligen haft myskväll idag med film och planera Thailand, men stackaren har blivit sjuk. Imorrn skulle vi ha gått ut och festat i stora staden, något som jag såg fram väldigt mycket mot, men det går ju inte nu. Eventuellt har jag lyckats övertala några kollegor om att det är en bra ide att gå ut imorrn, men vi får se om jag lyckades eller ej.

Fortsättning följer...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Citat

Hittade några citat på nätet som jag gillade, jag är ju som jag tidigare sagt lite kär i alla kloka saker som folk kläckt ur sig.

Forget the risk, take the fall.

If it's what you want, then it's worth it all

* * *

The problem with you and me is that I seem to want us to work way more than you do

* * *

We weren't even lookin for love, we just kinda found each other

* * *

Every time I want to give up on him, there´s always something inside telling me to just give it time

* * *

Söndagens promenad

- Posted using BlogPress from my iPhone

Alla jäkla hjärtans dag

Idag är en sån dag det är extra kul att vara singel.
En sån dag som det är så skönt och se och höra alla lyckliga pars kärleksförklaringar till varandra. En dag dåå jag glädjs extra mycket åt alla de som har haft lyckan nog att hitta kärleken. Dagen då jag mår extra bra av att komma hem till en tom lägenhet, laga mat till mig själv, äta själv och gå och lägga mig ensam.

Tror ni jag är bitter idag?
Ni har i så fall rätt.

Lördag 12 februari 2011

Två veckor sedan du var här, två veckor sedan jag träffade dig senast...
Saknaden är fortfarande stor.

Idag har jag varit och tränat på morgonen, blev lite löpning på bandet, lite styrketräning och core.
Ikväll ska jag in till stora staden och äta på restaurang med några kollegor/gamla kollegor och sen blir det melodifestivalen, live. Inte så noga med att se den men en av tjejerna bjuder på biljetterna så kan ju bli trevligt.

Det går upp och det går ned...

Vissa stunder mår jag bra, känner mig ganska tillfreds och tycker inte att det är särskilt jobbigt att det blivit såhär. Andra stunder så känner jag bara tomhet, saknad och är ledsen...

Gör ont i hjärtat att inte alls veta hur du tänker, känner och resonerar. Vill egentligen lägga all min energi på att gå vidare, ta mig framåt, men det är svårt. För hoppet tar mycket av min energi och hoppet har jag svårt att bli av med. Det håller sig envist fast vid mig, även om min hjärna försöker skjuta bort det. Att hoppet är det sista som dör är otroligt sant. Jag önskar bara att du kunde ta och döda det om det finns där helt i onödan.

Ibland kan det vara svårt att vara helt ärligt mot någon om man vet att ärligheten orsaker smärta och tårar. Dock brukar ärligheten spara tårar och smärta på lång sikt. För vem vill klamra sig fast vid något som inte längre finns?

Blev ett härligt bodypumppass idag! Nu har jag äntligen kommit i säng, hos mig ligger mina älsklingar. Godnatt från oss!



- Posted using BlogPress from my iPhone

If I could, I would...

"If I could write you a song to make you fall in love,
I would already have you up under my arm"

Mike Posner - Cooler than me

Tiden får utvisa...

...vad som är menat och inte.

Igår fick jag äntligen prata med dig, en hel timme. Vi hade antagligen kunnat prata ännu längre, men i dagsläget finns det inte så mycket mer att säga än vad som sades. Det är som det är, och på något sätt är det nog rätt. Synd bara att vi inte är på samma sida i boken, eller ens samma kapitel. Men kanske, bara kanske, så kommer vi dit.

Jag inser hur jäkla klok jag egentligen är när jag från första stund annat att vi just skulle hamna här. Men med facit i hand så hade jag nog inte agerat annorlunda ändå, vi har tidigare försökt, men inte klarat att hålla oss i från varann. Vi får väl se om det går bättre denna gång. Jag hoppas det, för du behöver tid, tid att tänka, tid att känna, tid att vara. Vara själv, vara dig och hitta dig själv igen. Jag förstår det och jag tycker det är sunt. Men gör ändå ont tyvärr.

En dag så kanske det känns rätt igen, eller snarare blir rätt, för det var det trots aldrig. Man kan inte påbörja något bra innan man avslutat det man redan håller på med. En sak i taget.

Nu blir det noll kontakt, vilket fortfarande känns lika jobbigt, men ändå lite lättare efter att få pratat med dig. Ja, jag förstår om jag verkar velig och otydlig. Men jag står mitt i en storm av dubbla känslor. Eller snarare, ett krig mellan förnuft och hjärta. Men mitt i allt detta så vill jag dig väl, jag vill att du ska må bra, vad det nu innebär. Minns den dagen då jag var så ledsen då en klient dött, och du sa till mig att jag har ett stort hjärta, det var fint sagt av dig. Och jag tror nog du har rätt.

Ser fram emot slutet av månaden då vi ska höras av igen. Tills dess behöver vi båda, både du och jag, tänka och känna efter.

Saknar dig än finaste

Lördagkväll

Så sitter man här i soffan, ensam. Tittar på melodifestivalen i brist på annat. Helt plötsligt minns jag inte vad jag gjort på lördagskvällarna senaste månaderna, tror jag umgåtts med dig de flesta av dem. Även om jag har underbara vänner som ställer upp så är en känsla av ensamhet tillbaka hos mig. De flesta av mina vänner har förhållande, seriösa sådana. De har någon att komma hem till, någon att krypa ner bredvid, någon att pussa på. Att jag saknar detta är jag helt ärligt med. Jag är klar med singellivet, och det har jag varit länge. Är glad att jag haft det, men är och har aldrig vart nån person som tyckt det är extremt kul att vara singel. Tror att jag dock lärt mig mycket av att vara "ensam", men nu räcker det. Gällande ensamhet, att stå på egna ben o.s.v behöver jag inte lära mig mer.

Idag är det en vecka sedan jag träffade dig senaste, vi har varit i från varann längre än så här förut, dels de gångerna vi brutit och dels då du var i Thailand i november. Men detta är första gången på två månader som vi inte umgås på en veckas tid. Vi har sovit ihop minst två nätter varje vecka senaste månaderna. Men nu sover jag ensam, eller ensam är jag ju aldrig när jag har världens finaste katter. Känns dock tomt i sängen utan dig, och det är kallt. Du som var mitt egna värmeelement. Men utan dig så går det inte längre att ha sovrumselementet avstängt, så nu är värmen på där igen. Finns så mycket jag saknar med dig, så otroligt många små saker.

Saknar dig finaste!

37

Idag är det 37 dagar tills jag & Therese åker till Thailand för tre underbara veckors semester!
Självklart längtar jag, men ärligt talat så tror jag ingen kan förstå hur jäkla mycket jag längtar och hur enormt mycket jag behöver den här resan just nu!

Satan vad ont det gör

Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller
och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte
och det finns inga kläder som tål det dåliga väder
du och jag haft så länge nu
och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig
som följer mig vart jag än går.
Och jag älskar dig men fan vad vi håller på

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger

Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa
och vi har tappat våra ord och när
vi väl hittar dom blir dom bara kantiga och fel
och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte
men jag måste väl ändå mena nåt?
Och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt?
Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger"

Satan vad ont det gör av Lasse Lindh

Att vara stark...

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit...

Marie Fredriksson Anthony, 1986

Tack för att du finns

Det finns en person, en vän, som jag är så otroligt tacksam för. Vi har känt varann i 22 år. Vi blev väldigt bra vänner i högstadiet men av olika anledningar så tappade vi kontakten i en del år. Men år 2007 hittade vi tillbaka till varann, minns faktiskt inte ens hur. Sedan dess är du min vän, min absolut bästa vän. Vår vänskap har prövats ordentligt, men den kärlek som är riktigt stark, inte bara klarar av svåra prövningar, utan stärks av dem. Du är den jag verkligen kan berätta precis allt för; alla mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Du är alltid ett bra stöd, du lyssnar, tar in, kan sätta dig in i min situation och dömer aldrig. Du låter mig känna som jag gör, och när det inte finns några ord att trösta med, inga svar att ge, så finns du bara där. Och det är en stor trygghet.

Du vet vem du är, och jag älskar dig!

Fel kan vara rätt och rätt kan vara fel

Även om något börjar på fel plats, på fel sätt och vid fel tillfälle, så behöver ju inte det betyda att det inte var rätt. Ta vara på det bra på rätt plats, på rätt sätt vid rätt tillfälle istället.

De chanser och möjligheter man ges måste man ta vara på, och ibland måste man helt enkelt kämpa. Det är inte alltid lätt, ibland är det så in i helvete svårt - men vissa saker är värda att slåss för!

Jag är beredd att kämpa för dig - är du beredd att kämpa för mig?

Träning ger livslust

Igår var en tung dag, en riktigt överjävlig dag...
Jag grät när jag åkte till jobbet, jag grät när jag kom till jobbet...sen var det begravning och då grät jag änne mer...

Totalt energilös och kände ingen mening med något. Åkte hem efter jobbet men bestämde mig för att åka med Therese och träna, antingen hennes body pumppass eller egen träning. Väl hemma var jag dödstrött och frusen så gick och la mig och vilade, somnade så skönt och det kändes omöjligt att ta sig upp och åka iväg och träna när Therese skulle hämta mig kl.19.20. Men jag gjorde det, jag gick på pumpen. Det var det bästa beslut jag tagit på länge! Var mitt bästa pumppass på evigheter. På något sätt fick jag plötsligt massor med energi och ökade vikterna på flera övningar, snart är jag upp i det vikterna jag haft som mest (vilket var innan senaste operationen dec-09). Så nu känns det som om jag har hittat tillbaka till lusten att träna pump.

Den timmen passet varade så kändes livet lite lättare, det kändes som om det kanske går att ta sig igenom detta i alla fall...

Idag kämpar jag med att inte höra av mig till dig. Vi har gått perioder tidigare utan kontakt då vi bröt i perioder, men vi kunde inte hålla oss i från varann särskilt länge. Då var det dock mest på mitt initiativ vi bröt kontakten, nu är det ju helt och hållet ditt beslut. Får se hur detta går...

Ont

Ont, det gör ont, inte bara en stund på natten utan hela jävla dan!

Då var den här...

...dagen som allt känns helt outhärligt.

Har en stor klump av gråt i halsen, som jag gör mitt bästa att hålla emot. Känner klumpen rent fysiskt och det gör ont nere i strupen att hålla tillbaka den. Men vill inte gråta mer, orkar inte gråta mer. Vill inte vara ledsen, vill tro att allt löser sig.

Denna natten lyckades jag i alla fall sova. Kändes dock jäkligt konstigt att somna utan att skicka dig ett godnatt sms, en vana som har blivit otroligt stark. Varje minut är en ständig kamp att inte höra av mig. Har så svårt att förstå vart allt det fina tog vägen? I morse trodde jag för en sekund att allt var som vanligt, att allt var som det ska, men sen kom jag ihåg att så är det inte.

Hatar att du har en sådan makt över mig, en makt att göra mig lycklig eller som nu, väldigt ledsen. Just nu känns allt åt helvete, hela livet. Ingenting spelar någon roll. Har inte lust med något och bryr mig inte om någon, förutom dig.

Märker att jag är extremt känsligt, jag tolkar allt som kan tolkas, negativt. Jag blir ledsen och arg för minsta lilla.

Jag mår illa av att höra folk skratta och skulle bara vilja skrika åt dem att hålla käften, att de kan dra åt helvete! Vad fan finns det att skratta åt?

Till råga på allt ska jag på en begravning idag, fan kommer ju gråta halvt ihjäl mig. Hur ska jag kunna hålla tillbaka tårarna när jag kommer vara i en kyrka full av ledsna människor. Samt då detta, precis som allt annat påminner om dig då det var du som tröstade mig när jag fick veta att hon dött.

Hur fan kan något så fint bara försvinna?

Bild från Google

Bild från Google

Det kändes så rätt, men var tydligen fel...

Känns som om jag aldrig får vara riktig lycklig, det är tydligen aldrig min tur - på riktigt! Vet inte om jag kommer orka att än en gång släppa ner garden, låta någon komma nära och riskera att bli sårad,igen Det gör för ont, och jag är för skadad.

Jag förstår inte vad som hände, att saker kunde förändras så otroligt fort. Trodde ju du kände lika starkt som jag gjorde.

Inatt sov jag max 2 timmar, alla minnen gick igenom min hjärna - 6 månaders minnen, mestadels underbara minnen. Önskar att jag bara kunde glömma dem, och inte hjälper det att varenda kvadratmeter av mitt hem är en ständig påminnelse av dig.

Efter 6 månaders slit och uppochnedgång såg det äntligen ut som vi skulle få lite medvind på riktigt, så blir det så här. Kanske vore det annorlunda om fredagen aldrig hänt, eller så hade det bara skjutit detta på framtiden. Även om jag förstår att du mår dåligt över att verkligheten kommit ikapp dig, så har jag svårt att förstå att allt vi haft bara försvann. Var allt bara en lögn, ett skådespel, en önskedröm?

Kanske skulle ta och söka den där utbildningen i Stockholm i alla fall... Ta mina katter och flytta härifrån. En nystart. Livet kan ju inte bli sämre där än vad det blir här...

Saknar dig oerhört och det gör fruktansvärt ont...

FAN FAN FAN!